Jag är med i ett forum på nätet där det hänger andra föräldrar och där diskuteras det dagligen om hur man "ska vara" som förälder. Ni vet, mammor som är så himla duktiga.
Idag läste jag om en mamma som skrev att hon försökte vänja av sin 9 veckor gamla son att somna med napp. Ingen ifrågasatt varför.
Bara jag.
Jag vet inte om jag gör rätt. Men idag är Majken 7 veckor gammal och vi har i stort sett inga rutiner över huvud taget. Vår enda rutin är att någon gång när hon är vaken mellan kl 20 och 23 tar jag på henne en pyjamas. Resten av våra sysslor bestämmer hon helt själv. Hon får sova när hon vill, jag väcker henne aldrig. Hon får äta när hon vill och hur länge hon vill. När hon gråter gör jag allt för att trösta henne. Jag vyssar och nynnar och skumpar. När jag hörde om barnmorskan som hävdade att man inte skulle trösta ett barn för mycket höll jag på att tappa andan. Vadå trösta ett barn för mycket?
Man kan tydligen skämma bort ett barn på det viset. Genom att ge det för mycket kärlek och närhet.
Och ja, det är bland det dummaste jag hört. Eller nej, det
är det dummaste jag hört. Det absolut korkade, mest iq-befriade någon någonsin sagt.
För hur kan man älska sitt barn för mycket? Hur kan man ge det för många kramar?
Jag kramar Majken. Jag pussar och håller i henne. Hon får sova i vår säng. Under dagtid ligger hon på min vänsterarm nästintill hela tiden. När hon är vaken pratar vi lite, kittlas och busar. När hon sover går det finfint att virka med henne på armen. Eller så surfar jag lite. Men hon ligger där, på armen. Och får min närhet. Min kärlek.
Och om det får henne att bli bortskämd på något sätt så får jag ta det. För här ska det inte avvänjas någon napp i första taget. Här ska det ges så mycket kärlek som det bara går. För om det är något jag ska lära henne så är det att kärleken är störst. Och det kan man bara göra genom att visa henne det.