I skrivande stund har jag precis vinkat av Niklas. Han väckte mig och Majken 30 minuter före han skulle åka. Hon tittade upp på honom och när de fick ögonkontakt log hon sitt största leende. Som hon alltid gör när hon vaknar. Tänk om man ens fått lite av det...
Nu sitter vi här i soffan båda två och det känns lite tungt inombords förstås. Jag är mest orolig hur det ska gå att ta hand om en 3månaders helt ensam. På nätterna är det alltid Niklas som får henne att somna. Han vyssar och gungar och hyschar bäst. Och så har han längst tålamod.
Ja, det blir minst sagt en utmanande vecka. Men det ska man väl klara av, supermamman!
Och vilken dag jag fick igår! Jag kom inte hem förrän vid midnatt. Musikens dag, baguettefrukost, parkhäng, balkonghäng... det kommer jag leva länge på! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar